3+4. Ljungbyvägen 19 och 22

Sven Mårtensson, född 1772, flyttade år 1830 till byn Snöstorp och etablerade en smedja. I smedjan arbetade han tillsammans med en gesäll, en dräng, och med tiden även hans son, Petter Svensson, som föddes 1826. Smedjan och bostaden låg ursprungligen på den norra sidan av landsvägen, vilket var ganska centralt i byn.

Efter faderns bortgång år 1845 tog Petter Svensson över smedjan och drev den med hjälp av tre gesäller och en svåger. Cirka år 1850 förvärvade han ett gammalt hus i området ”Angels Fure” (ungefär där pensionärshemmet Krusbäret nu är beläget), demonterade det och använde materialet för att bygga upp smedjelokalen i Snöstorp. Ett antal år senare inköpte han en mindre trebyggnadsgård mittemot smedjan och byggde ett nytt och större boningshus. Genom detta miniatyrjordbruk, med en ko, några får, grisar och höns, skapades bättre förutsättningar för den växande familjen.

Sonen Sven Pettersson, född 1850, övertog smedjeverksamheten år 1877 och förvaltade den fram till sin död 1925. Även den äldre smeden, Petter Svensson, var aktiv i smedjan fram till sin bortgång år 1909. Vid den tiden hade även sonsonen Carl Svensson, född 1882, blivit en del av verksamheten efter att ha genomgått utbildning inom smide och hovslageri på Alnarp. På så sätt arbetade tre generationer smeder samtidigt under några årtionden runt sekelskiftet.

Under 1870-talet ökade efterfrågan på smidesarbeten, inklusive tillverkning av gångjärn, beslag och redskapsdetaljer. Den mekanisering som började på 1880-talet inom jordbruk och hantverk, samt en ökning av hästantalet, skapade nya arbetsuppgifter för smederna. På 1880- och 1890-talen ökade antalet reparationer av jordbruksredskap, hjulringar och byggnadssmide, inklusive en betydande del till kyrkobygget i Snöstorp år 1883.

Under de första decennierna av 1900-talet dominerade hovslageriverksamheten i hög grad. I genomsnitt skoddes fyra till fem hästar dagligen, och vissa dagar sköt man så många som tio till tolv hästar. Dessutom behandlades sjukdomar, missbildningar och skador på hästarnas hovar.

Under 1940-talet minskade hovslageriverksamheten markant, och smedjan ägnade sig huvudsakligen åt reparation av redskap och tillverkning av byggnadssmide.

På grund av sitt centrala läge mitt i kyrkbyn tjänade smedjan även som en sorts samlingspunkt för det närliggande området. Fram till år 1954 hanterade lantbrevbäraren posten till Snöstorp och de omgivande gårdarna i smedjan. Där kunde man även köpa postblanketter och frimärken. Under många år hade Carl Svensson ansvaret för prenumerationer och distribution av tidningarna Hallandsposten och Halland.

När Snöstorp år 1918 fick sin första och enda ”gatlykta,” var det smeden som tände och släckte den. När belysningen utökades till sex lyktor längs landsvägen år 1928, styrdes även dessa centralt från smedjan.

En något udda uppgift som ibland föll på smeden var att utföra tandutdragningar. Äldre män berättade ännu på 1960-talet med en viss bävan hur de fått tänder utdragna efter att först ha blivit ”bedövade” med ett par supar.

Carl Svensson, som var aktiv i smedjan fram till omkring 1963 och avled år 1965, markerade slutet på en hantverkstradition som byggde på uråldriga metoder från tidigare generationer. Smedjelokalen stod kvar fram till år 1985, då den revs.

Boningshuset på andra sidan Ljungbyvägen i förhållande till den rivna smedjan är fortfarande bevarat och har på senare år renoverats varsamt och noggrant.